Friday, November 7, 2008

Jag sitter i min husvagn. Jag är hög. Det kryper under tröjan med smak av äcklet som sprider sig uppåt i halsen. Ögonen flackar och jag kan inte sluta tugga naglar. November månad är kommen och snön har fallit. Vintereksemet förstör mina armar och jag slutar inte klia. Fingrarna skriker och jag äger ingen karaktär.
Alla går runt i väntan på att bli knullade i röven av något slags instabilt mirakel som ska få allt nonsens att presentera en intetsägande likgiltighet. Ingenting är skrivet i oändlighetens aldrig. Vi glömmer att vi inte existerar tillsammans. Vi glömmer att det här är första gången vi ses. Jag försöker tygla min desperation. Låt mig bara stirra på dig ett tag. Jag kan höra hur de skjuter varandra bakom månen. Illusioner är endast brustna fantasier och där kan man bara drunkna och dö.

2 comments:

Anonymous said...

Det är så vackert och så tragiskt. Du är bra.

Marit Luna said...

Tack.